Kriget i Afghanistan - och Pakistan

SvD rapporterar att de amerikanska drönarräderna i Pakistan fortsätter att öka. Utökandet av Afghanistankriget har blivit nödvändigt och det är dags att börja kalla det tioåriga kriget i Afghanistan för vad det blivit: "kriget i Afghanistan och Pakistan".

Kriget är nödvändigt att klassificera som den afghansk-pakistanska kulturella sedvänja det är. De långa krigen och krigarkulten har växt samman med gamla patriarkala manlighetsideal och med religionen. Talibanismen är summan av detta. Att leva med kriget och att dö i krig är sedan länge en normal karriär för en man i Afghanistan, eller i Pakistan. Att i krig dö för islam, som de senaste trettio åren lagts till i denna kusliga brygd, har blivit höjden av ära för afghanen. Hur svårt det är att besegra en kultur som bär dessa värderingar ser vi nu i Afghanistan och i det kulturella komplexets östliga utpost, i Pakistan. Vi måste nu börja föra kriget utifrån problemets förutsättningar, eller invänta samma krig på hemmaplan.

Avsikten med västs militära närvaro i Afghanistan och Pakistan kan inte vara att ur minimala kulturella förutsättningar tvinga fram en västerländsk demokrati. Det kommer troligen inte att kunna ske och det fåfänga projektet har inte väst råd med. Målsättningen kan bara vara att pacificera landet; att spåra upp varje taliban och allierade till dessa, och till varje pris (helst så lågt som möjligt) försätta dessa ur stridbart skick. Den strid som militanta islamister har initierat och vill föra ut över planeten måste ske på talibanernas eget område, och måste ske med de militära medel som uppgiften kräver, och det är en kamp som måste tas under den tidsrymd som uppgiften kräver. Det vill säga, de militära insatserna måste, om nödvändigt, tillåtas vara drakoniska, och kampen måste, som västs kalla krig mot sovjetkommunismen under andra halvan av 1900-talet, ses som en ”duell utan slut”. Talibanernas målsättning, världsherravälde för islam, är grundat i en religiös föreställning och är inte förhandlingsbar. Kompromiss är inte ett koncept som är tillämpbar i sammanhanget. Därför måste västs allmänna attityd till frågan, vår strategiska målsättning, och de medel som används för uppgiftens lösande, korrespondera med den islamistiska motståndarens kompromisslöshet.

Rent militärt och strategiskt har väst bra kort på hand. Det finns inga skäl att misströsta. De materiella militära resurserna finns trots allt tal om annat i överflöd för den strid som måste föras, även om Ryssland, Indien och Kina, och stora delar av EU svekfullt och egoistiskt motsätter sig ytterligare engagemang, åtminstone så länge som USA är berett att bära bördan. Den andra stora positiva faktorn är att talibanerna och associerade grupper som al Qaida vill föra ut kriget för islam globalt, men faktiskt i det stora hela, bortsett från ett utbrett nätverk bland islamister i andra länder, förblivit instängd i det huvudsakligen pashtunska kärnområdet i Afghanistan och Pakistan. Där ska de fria demokratiernas representanter i rustning jaga ner dom och skjuta prick på dom så länge de vidhåller sin destruktiva och krigiska förintelseideologi – om så detta tar 100 år.

Så varför vinner väst inte kriget? Den första förutsättningen för seger är att den militära närvaron i Afghanistan måste upphöra att på plats vara en manifestation av vår narcissistiska myt om moralisk storslagenhet, och måste återgå till den funktion som soldater i vapen traditionellt fyller, att göra det ingen annan kan göra, att riskera livet, dö och framför allt, effektivt tillåtas eliminera fienden. Ska kriget i Afghanistan och Pakistan föras vidare, krävs en attitydförändring hos medborgarna och ledarskapet i väst och i förlängningen hos generalstaberna på plats i Afghanistan. Militär personal kan inte längre ses som demokratiska missionärer eller NGO:s i uniform, utan de är våra representanter vid fronten i ett i princip ej tidsbestämt nednötande förintelsekrig mot den lokala islamistiska milisen, och måste ovillkorligen få det handlingsutrymme som uppgiften kräver.

Den mest utbredda missuppfattningen i fråga om kriget i Afghanistan är att ”vi inte kan vinna kriget om vi inte vinner civilbefolkningen”. Det stämmer inte. Genom världshistorien har krig oupphörligt vunnits mot civilbefolkningens vilja. Detta gällde fram till 1900-talet, under 1900-talet, gäller idag, och det gäller i morgon – och det måste gälla i Pakistan och Afghanistan. Har vi inte den inställningen, är det lika bra att vi omgående lämna landet vind för våg helt öppet för talibanerna övertagande. Talibanerna, som springer ur Afghanistans och Pakistans kulturella mylla och har världsherravälde som mål, dvs. att du och jag, med fredliga eller krigiska medel, ska tvingas in under islams styre, har allt ansvar för civilbefolkningens eventuella lidande i den mån död och förintelse, i talibanjaktens kölvatten, drabbar icke-stridande när det fria väst tvingas bekämpa dessa odjur i människohamn.

Afghanernas och islamisternas väl och ve måste i det här sammanhanget alltså anses nedprioriterat på samma vis som tyskarnas och nazisternas väl och ve var nedprioriterat under andra världskrigets strid på liv och död.
Kan inte allmänheten i väst inse detta elementära faktum, att krig på liv och död inte kan vara ett mästerskap i utopisk moral, skall våra soldater i fjärran inte längre anses behöva riskera livet för oss. Då ska de tas hem, för då fyller de ingen funktion i Afghanistan, eller i Pakistan.

Den första konsekvensen av ett avbrytande av operationen i Afghanistan är att vi förr eller senare på hemmaplan kommer att få föra det krig som idag förs i Afghanistan. Talibanerna, och de islamistiska nätverken jorden runt, vill som bekant att även jag och du som västerlänningar hellre skall dö än att fortsätta leva som icke-muslimer. Detta kriget i Europa, som snart kommer till oss efter en reträtt i Afghanistan, kommer att innebära samma principiella förutsättningar som det idag i Centralasien, dvs. det blir ett krig på liv och död, mot en allt bättre beväpnad storhetsvansinnig religiös-ideologisk fascistisk milis.

/SvD/SvD2/SvD3/DN/DN2